Imorse när jag vaknade fick jag den där känslan som jag hade för tre år sedan när jag skulle börja på mitt gymnasium. Jag kände inte en själ, och var minst lika förvirrad och nervös som alla andra. Men i morse fick jag det dära lyckoruset som man kan få ibland. Jag kommer ihåg hur underbart det var alla gånger som det var så fint väder och man kom från parkeringen och väntade sig en dag på skolan med hästar och stallsysslor. Jag kommer fortfarande ihåg lukten och känslan av att vara på skolan. Det första året på skolan var det bästa skolåret. Jag fick fantastiskt fina vänner, lärde känna lärarna och fick börja om på nytt på en helt ny anläggning, det var fantastiskt bra. 

 

För mig som inte bodde på skolan som många andra gjorde så kom jag och mina två vapendragare inte in lika mycket i gänget, men det ändrades snabbt det med. Den gemenskapen som fanns på Dingleskolan har jag aldrig upplevt på någon annan skola. Här fick man gå i pyjamas hela dagen om man så ville. Ville man gå i ridkläder eller ladugårdskläder var det liksom ingen större fara, alla passade in oavsett. Vi gick ju ändå på ett gymnasium som var ett naturbruksgymnasium. Jag såg aldrig mina lärare som lärare, de var mina kompisar. 

Jag vill tacka Dingle Naturbruksgymnasium för att ni ändrade på mig till en bättre person. Jag har fått massor med erfarenheter och fått så mycket lärdom utav er. Ni är den bästa personalen jag känner till, och jag vet att ni kämpar glatt för att skolan ska överleva. Jag hejjar på er.